Pudersockermetoden - nya steg framåt!
Randy Olivers 15-sekundersmetod.
Pudersocker då - och nu

För några år sedan skrevs det en del om Pudersocker mot Varroakvalster i svenska bitidningar. Vid den tidpunkten var det sannolikt inte så många svenska biodlare som använde sig av denna metod för att bekämpa Varroa destructor i sina bisamhällen. Utomlands, framför allt i USA, användes dock metoden i större omfattning än i Sverige. I USA rekommenderades Pudersockermetoden av ledande bisjukdomskonsulenter, utan omsvep, som en billig, effektiv och ofarlig metod att bekämpa varroakvalster.

Generellt har dock gällt att metodens effektivitet inte dokumenterats särskilt väl. I allmänhet har det handlat om att man har kunnat påvisa bisamhällens hälsa och överlevnad under perioder av flera år (föralldel inte så illa, eller hur?), medan specifika nedfallssiffror inte varit tillgängliga. Numera används metoden också i Sverige av flera biodlare, som även de hävdar att deras bin uppvisar hälsa och livskraft trots kvalstrets närvaro. Under 2007 genomfördes i USA också undersökningar som mer specifikt påvisar vad som händer i bisamhället när det utsätts för Pudersocker. Vi ska snart titta mer på den saken (under “Till slut“).

   Många metoder mot varroan är farliga för bin och biodlare

Det publiceras ständigt olika undersökningar om hur varroakvalstret bäst bör bekämpas. Många metoder innefattar bruket av kemikalier av olika slag (lagliga eller olagliga), vars karaktär och/eller koncentration utgör ett fullständigt främmande inslag i bisamhället, och som också utgör ett reellt hot mot binas hälsa, i en del fall även mot biodlarens hälsa. Bruket av organiska syror måste dessvärre räknas hit. Andra metoder innebär ett merarbete som i vart fall knappast lämpar sig för biodling i större skala. Till denna grupp räknades säkert tidigare också användningen av pudersocker, men numera har metoden utvecklats till att kräva ytterst lite tid i anspråk för varje behandlat bisamhälle. Den som leder utvecklingen inom detta område är numera den amerikanske biodlaren och skribenten Randy Oliver. Om sina erfarenheter berättade han i American Bee Journal, Maj 2007.

   Metoder genomgår en utveckling

Det ska på en gång sägas att Oliver inte garanterar att pudersocker ensamt medför att bina motstår varroan. När detta väl är sagt går han ändå in på sina egna erfarenheter, och dessa synes tala ett annorlunda språk. Var och en bör själv bedöma hans framställning! Gör detta på http://www.scientificbeekeeping.com/ , om du har tillgång till Internet!

När Oliver först fick höra om bruket av pudersocker mot varroakvalstret tedde sig detta som en synnerligen opraktisk metod. Att han uppfattade saken på det viset är inte så konstigt. Många olika hyss på detta tema har nämligen sett dagens ljus. En del biodlare/forskare har skakat ner bina i en nätbur, rullat dem i pudersocker, för att sedan hälla tillbaka dem i kupan. Andra brukade lyfta varje ram i bisamhället, applicera pudersockret, och sätta ner ramen för att lyfta nästa ram, låda efter låda. Det var först när Oliver kom i kontakt med den s.k. “Dowda-metoden” som han blev verkligt intresserad av Pudersocker som verksamt medel mot varroan. Tom Dowda, (Northern District Supervisor for the Florida Apiary Section), behandlade nämligen bisamhällena uppifrån, utan att lyfta ramarna. Pudersockret ströddes på ramarnas överlister för att sedan borstas ner mellan dessa. Men Oliver kom på ett sätt att förbättra metoden!

  Olivers 15-sekundersmetod

För att pudersockermetoden skall fungera optimalt gäller det att få samtliga bin i kupan nerdammade med pudersocker. Som Dowda hade upptäckt krävdes det inte att man lyfte ramarna för att uppnå detta. Sockret kunde appliceras uppifrån, till och med om bisamhället fyllde två lådor. Ett problem som ändå kunde uppstå var att sockret, kanske till följd av att det kan klumpa sig, inte fördelar sig jämt över ramarna. För att tillse att fördelningen blev så jämn som möjligt kunde värdefulla sekunder, kanske minuter, krävas.

Olivers kom då på att man kunde lägga ett finmaskigt nät, infattat i en träram lika bred och lång som lådan, ovanpå ramarna. På detta nät hälldes pudersockret ut så jämnt som möjligt och pressades sedan genom det finmaskiga nätet med hjälp av biborsten. Nätet/träramen tas sedan bort och det finfördelade sockret (inga klumpar!) borstas ner mellan ramarna. Från det att man givit bisamhället lite rök, till det att man lägger på locket igen tar det 15 sekunder!!! Man bör i sammanhanget även notera den viktiga skillnaden att Oliver doserar med 100 gram/låda, medan Fakimzadeh, som ibland får äran av att ha introducerat pudersockermetoden för bekämpning, försökte med 15 gram/bisamhälle. Oliver använder således en mycket kraftigare dosering!

  Hur fungerar pudersockermetoden?

Till skillnad från många andra substanser som används mot Varroa destructor är inte pudersocker giftigt eller ens hälsofarligt. Kvalstren blir inte förgiftade, utan sockerdammet gör att kvalstren förlorar förmågan att hålla sig kvar på bina och på ramarna. De faller så ner på botten av kupan. När man förstått detta är steget inte långt till att man också börjar använda nätbotten i sina kupor. Kvalstren ramlar då ut ur kupan för att sedan inte kunna återvända. Detta koncept, att använda pudersocker i kombination med nätbotten, rekommenderades också av forskarna Pettis och Shimanuki (1999). Man måste dock förstå att pudersocker endast påverkar de kvalster som sitter på de vuxna bina. Kvalstren i de täckta celler kommer man inte åt med pudersocker. Oliver visar dock att det räcker mycket långt att slå ner kvalstren på de vuxna bina, ja faktiskt ända fram.

   Hur effektiv är då Pudersockermetoden?

För att kunna uttala sig om den saken bör man ha en uppfattning om hur kvalstrets livscykel ser ut. Självfallet är det även utomordentligt praktiskt att utföra tester och mäta nedfallet, samtidigt som man förstår vad det är man mäter.

Kvalster som sitter på de vuxna bina befinner sig i den s.k. “Foretiska fasen”. Den tid som kvalstren befinner sig i den foretiska fasen kan variera (4-15 dagar beroende på flera faktorer, Harbo och Harris 2004), men man kan med ett visst mått av rimlighet anta att den foretiska fasen varar 5 dagar. Det betyder att 20% av de foretiska kvalstren omsätts varje dag, en femtedel återvänder till en cell för att reproducera sig, och en ny femtedel tar sig ut ur en cell för att inträda i den foretiska fasen. Det betyder att efter 5-6 dagar så märks, vid ett nedfallsprov, ingen effekt av den första behandlingen även om den hade varit 100%-ig. Kanske tror man då att behandlingen inte var effektiv.

Oliver sökte efter dokumenterade undersökningar som mätte pudersockrets effektivitet när det applicerades inuti kupan. Till hans stora förvåning så fanns det inga, trots att han hörde sig för med alla forskare/biodlare han kunde komma på. Fakhimzadeh (2000) som många har inspirerats av, mätte endast ökningen i det dagliga nedfallet, menade Oliver. Oliver beslöt då att offra egna bisamhällen, tre stycken, i ett eget försök. Dessa bisamhällen stod på en, två respektive tre lådor. De behandlades med pudersocker och nedfallet mättes efter en timme, varefter alla samhällena dödades och binas tvättades för att alla kvalster skulle kunna räknas. Oliver kunde då konstatera att en tredjedel av alla (foretiska) kvalster föll den första timmen efter pudersockerbehandlingen.

Diagram 1. Kvalstertillväxten i samhällena vid olika behandlingsintervaller. Diagrammet presenteras i ordinarie skala, dvs antalet (tillväxten) presenteras i en skala där varje enhet är lika stor på skalan.

Oliver hade nu en siffra som han kunde utgå ifrån när han konstruerade en modell som kunde förklara de erfarenheter som gjordes av de många biodlande pudersockeranvändarna. Eftersom Fakimzadeh, och andra biodlare (än Oliver), rapporterade att kvalstren fortsatte att falla i upptill 24 timmar efter en behandling med pudersocker, och dessutom i en ökande omfattning (at an increased rate) uppskattade Oliver, utifrån detta, att en bra genomförd behandling med pudersocker (100 gram/låda) slog ner 50% av de foretiska kvalstren. Olivers antaganden förefaller således rimliga.

 Modellen

Skulle en teoretisk modell kunna förklara den av biodlarna upplevda verkligheten? Var Olivers utgångspunkter rimliga? Man kan utgå ifrån att ungefär en tredjedel av kvalsterpopulationen i ett bisamhälle befinner sig i den foretiska fasen, medan två tredjedelar återfinns i det täckta ynglet. En sockerdammning av ovanstående slag kan då förväntas slå ut 1/6-del av det totala antalet kvalster. Vid en startpopulation på 100 kvalster, och med en tillväxt på 2,4% varje dag (Martin 1998) så blir det alltså möjligt att konstruera en graf/kurva/tabell som talar om vad som händer med kvalsterpopulationen beroende på hur ofta man behandlar med pudersocker. (Det är mycket viktigt att förstå att man i detta läge INTE kalkylerar med reinvasion, något som alltid givetvis ställer kalkylen på huvudet).

Den teoretiska kalkylen börjar i mars (100 kvalster) och slutar i början av september. Vid utebliven behandling uppgår antalet kvalster, enligt rent matematisk beräkning, i september till över 7.000 kvalster. Det är förstås inget som känns betryggande. Om sockerdammning äger rum varje månad kan kvalstermängden istället, rent matematiskt, bestämmas till strax under 3.000 kvalster i september. Inget drömläge, det heller. Vid behandling två gånger i månaden uppgår kvalstermängden i början av september till blygsamma 900 kvalster. Nu börjar det likna något, eller hur? Men vid behandling varje vecka minskar faktiskt kvalstermängden enligt Olivers matematiska modell, och uppgår i början av september således till mindre än de 100 som ursprungligen tillsattes.

Det låter ganska jobbigt, faktiskt, att behöva behandla varje vecka, även om det bara tar 15 sekunder varje gång. Man bör då beakta att kalkylen sannolikt underskattar pudersockrets effektivitet. Hur då? (Nästa stycke är VIKTIGT!)

Diagram 2. Kvalstertillväxten i samhällena vid olika behandlingsintervaller. Diagrammet presenteras i logaritmisk skala för antal kvalster, vilket innebär att en förändring mellan 1 och 10 presenteras med samma avstånd på skalan som förändringen mellan 10 och 100 och mellan 100 och 1000 (y-axeln,  antal).  Detta sätt att presentera biologisk tillväxt är praktiskt eftersom man då får en rak linje och inte en böjd tillväxtlinje. På samma sätt kan man här tydligt se om man har tillväxt (linjen visar en ökning med tiden) eller en minskning av antalet kvalster (linjer går nedåt med tiden).

Jo, den sjättedel kvalster som varje dammning sätter ur spel är de kvalster som har den lägsta dödligheten. Bland de foretiska kvalstren uppgår dödligheten till blygsamma 0,6%, jämfört med 20-30% av de kvalster som just kommit ut ur sina celler (Martin 1998). Det blir alltså viktigast att ta kål på just de kvalster som verkligen står i begrepp att fortplanta sig om metoden skall vara optimalt effektiv. Om man dessutom betänker att tillväxtpotentialen (2,4% varje dag) förutsätter att varje fertil kvalsterhona kommer i tillfälle att fortplanta sig i genomsnitt 2-3 gånger, så förstår man genast att tillväxttakten inte alls blir densamma om detta genomsnitt sänks påtagligt av att sockerdammningar genomförs. Metoden är sannolikt ännu bättre än vad vi antog ursprungligen.

Sockerdammningens överraskande effektivitet kan alltså bero på dess inverkan på det genomsnittliga antal gånger som ett kvalster kommer i tillfälle att fortplanta sig.

   Till slut

Vi kan nu summera vad vi kommit fram till. Vi vet att biodlare (framförallt i USA) hävdar att de klarar sig bra med att endast behandla med pudersocker. Utifrån direkta testresultat, och vår kunskap om kvalstrens populationsdynamik, har vi också konstruerat en matematiskt modell som förklarar dessa erfarenheter på ett mycket plausibelt och övertygande vis.

Vi vet hur metoden fungerar, men skadar den våra bin? Forskning har redan, till stor del, besvarat denna fråga. Kvalstren tappar fotfästet genom att pudersockret fastnar på deras fötter, (Fakimzadeh 2000), inte på grund av någon kemisk påverkan. Sockerdammning främjar dessutom binas putsningsbeteende (grooming behaviour), (Macedo & Ellis, 2002). Inget pudersocker går att hitta i binas trakéer, men kraftig dammning med pudersocker kan medföra att ett signifikant antal biägg plockas bort, samt att några av de äldre larverna kan rensas ut av de vuxna bina, (Aliano & Ellis, 2005). Detta utgör dock en relativt betydelselös förlust, då en liten del av en dags äggproduktion representerar en liten investering för bisamhället. Fakimzadeh (2001) fann att sockerdammning vid upprepade tillfällen inte såg ut att påverka yngelproduktionen, bistyrkan, drottningöverlevnad (queen survivorship), eller honungsproduktion. (Fakimzadeh använde alltså bara 15 gram socker/samhälle, Oliver använder 100 gram/låda). Oliver säger sig dock aldrig ha hört talas om några bekymmer vid applicering av 200 gram/samhälle.

Fastän behandling med pudersocker är helt riskfri och kan utföras hur ofta som helst, så förutsätter den ändå att vädret är hyfsat. Men den smällen kan vi kanske ta, med tanke på att vi inte utsätter våra bin för några allvarligare påfrestningar vid behandling med pudersocker. (Behandlingen kan dock säkert störa bina, rent allmänt, vilket är en nackdel. Dammning oftare än en gång/vecka är säkert onödigt. Min anmärkning.) Som en extra bonus kan vi också konstatera att “California Department of Pesticide Regulation” (jämför Kemikalieinspektionen) inte hade några som helst invändningar mot att pudersocker användes för bekämpning av varroakvalster. “Produkterna ifråga är ju mat, och förpackningarnas text hävdar ingen påverkan på kvalster. Produkterna behöver alltså inte registreras” (Min nedkortning).

* Behandling med pudersocker (i tillräcklig mängd, 100 gram/låda istället för 15 gram/samhälle) dödar ett tillräckligt antal kvalster i den foretiska fasen för att kraftigt påverka kvalsterpopulationen.

* Det är inte farligt för hälsan, varken binas eller biodlarens.(Använd skydd mot dammet om du nyttjar "Varroa Blaster", min anmärkning).

* Kan användas när som helst, även under honungsdraget, (men inte när bina gått i klot). Hanteringen kan dock säkert störa bina rent allmänt om behandling utföres oftare än en gång/vecka.

* Varje behandling tar bara 15 sekunder (med Olivers metod med “fördelningsgaller” och lite träning -- bilder som visar hur det går till kommer senare.).

Delstatens Floridas Jordbruksdepartement kommer mycket snart att offentliggöra en undersökning av Pudersockermetodens effektivitet. Denna undersökning har genomförts av Dr. Amanda Ellis under 2007, meddelar chefen på departementets biavdelning, Jerry Hayes.

Vi återkommer när vi har fått ta del av dessa siffror, och då bör vi mer noggrant kunna bedöma om Olivers utgångspunkter backas upp av verkligheten. Hans modell är just en modell, även om den förefaller mycket väl underbyggd. Att bina överlever är dock ingen modell, det är verklighet.

   Per Ideström  

    Skicka mail till:

    Grafer: Agr Dr Kerstin Ebbersten, baserade på siffror som ges i artikeln.

Apis mellifera – nu och för evigt?

Åtgärder för att säkra fortlevnaden av det nordiska biet

Hållbar biodling - 2008.
Biodling är roligt och lönsam - 2007.
Naturligare vax - 2006.
Ekologisk biodling, Ekologiska bin.  
 Kemifria alternativ mot varroa. 
Detta är ANEKDOTEN om bisamhället som inte vill dö. 
En inte vidare duktig biodlares stapplande steg.
En inte speciellt duktig biodlares fundering. 
Vad biodlingen ställt till för oss . . .  
Upprop: Rädda Läsös mörka bin.  Läs EU-utslaget här.
Josef Starks Minnesfond.
Bildsidor med mörka nordiska bin.    JamtBi     SICAMM   ElgonBi. SBR
Övriga innevånare i bisamhället.
Bildsida NordBi-reservatet Jämtland.  NordBi  
Bilder med bi-blommor och andra blommor i Bigård BoGi.
 

       Webbmaster: Bosse Malmgren mail:    www.bibilder.se