FINNS DET NÅGRA VERKLIGA ÖVERLEVARE?
 

Nu är det mer än tre år sedan som Ingemar Fries och hans kollegor Anton Imdorf och Peter Rosenkrantz lämnade sin rapport om det s.k. Gotlandsförsöket för publicering.

  Av 150 bisamhällen kvarstod då 13. Denna fas av försöket påbörjades 1999 och avslutades 2005. Författarna är försiktiga med slutsatserna, men antyder att biodlingens kvalsterproblem snarast beror på det sätt på vilket biodlingen bedrivs. Felet är, i klarspråk, att man har avlägsnat selektionstrycket. Det vill säga, man har försökt bekämpa kvalstret och i missriktad välvilja försökt skydda bina mot kvalstret vilket medfört att bina själva inte utvecklar något motståndsbeteende.

Man menar dock att ytterligare experiment är nödvändiga för att denna slutsats skall kunna bekräftas. Lämpligt nog har världens ledande bitidskrifter den senaste tiden varit fulla av just sådana bekräftelser. American Bee Journal mars och april 2009 och Bee Culture mars 2009 innehåller talrika och mer eller mindre detaljerade redogörelser för hur varroatoleranta populationer av bin uppkommit på olika håll i världen. Bekräftar dessa de slutsatser som Ingemar Fries och hans kollegor kommit fram till?

 

Gotlandsförsöket

1999 placerades 150 bisamhällen i åtta bigårdar i området på Gotlands sydspets. Dessa samhällen hade drottningar av mycket olika ursprung, och totalt sett måste denna konstgjorda population beskrivas som genetiskt bred.   Dessa bisamhällen fick ta emot varroakvalster genom försöksvärdarnas försorg. Under försökets gång tilläts bisamhällena svärma fritt och ingen bekämpning skedde mot kvalstren.  De samhällen som vid säsongens slut inte hade tillräckliga foderförråd matades. Genomgång av bisamhällena skedde fyra gånger varje säsong för att klargöra om svärmning skett och, vid den sista undersökningen i oktober, vilken omfattning kvalsterinfektionen hade.
 

Utvecklingen fortskred på sätt som måste beskrivas som förväntat. Efter tre år (2002) återstod endast 15%, och efter ytterligare ett år (2003) återstod blott 6% av de ursprungliga bisamhällena, inklusive en svärm från samma år. De tidigare 33 svärmarna överlevde inte fram till 2003. En stabilisering sker under 2003 och 2004. Sedan sker en ökning av antalet överlevare under 2005 då denna fas av försöket avbryts (?!). Vid denna tidpunkt, då antalet samhällen är i stigande, återstår 3,3% av de ursprungliga bisamhällena (som alltså har hållit sig vid liv hela tiden) och åtta samhällen som uppkommit genom svärmning (från de 3,3%-en) under åren 2003-2005. I absoluta tal så finns nu 13 levande bisamhällen av ursprungligen 150 kvar i försöksområdet. 8,6% efter sex år.
 

Det kan vara svårt att säkert utesluta slumpens inverkan på försök som detta, men Fries och hans kollegor menar ändå att utgången bara kan förklaras av en anpassningsprocess hos bina, kvalstren eller både bina och kvalstren.  Man menar också att biodlingsnäringen, genom att utföra bekämpningsåtgärder mot kvalstret, undanröjt det evolutionära selektionstrycket. På detta sätt har man omöjliggjort den anpassningsprocess som annars skulle ha ägt rum. Man avslutar rapporten, som nämnts ovan, med att påpeka att ytterligare experiment måste utföras för att deras slutsatser ska kunna bekräftas. Vi skall nedan se på några exempel som kan leda oss vidare i diskussionen.
 

American Bee Journal

American Bee Journals marsnummer och aprilnummer 2009 innehåller en artikelserie i två delar som man valt att kalla; Nu presenteras: Överlevarna. Man redogör inledningsvis för den utmaning som det innebär att försöka utveckla varroatoleranta bin, men övergår ganska direkt efter det till att räkna upp de överraskande många fall där toleranta bin har utvecklats, och under vilka omständigheter det har skett.
 

Yves Le Conte, Frankrike:

Tio år efter kvalstrets ankomst 1982 fann Le Conte vilda populationer av bin och bin från ödebigårdar som uppvisade tydlig motståndskraft mot varroan och mot de virusinfektioner  som följde i dess spår. En av Le Contes hypoteser är att kvalstren kan ha blivit mindre virulenta. Han ansåg även en del andra faktorer betydelsefulla. 15 år utan behandling!
 

John Kefuss, Frankrike:

Kefuss är känd för sina ”Bond-test”. Han inte bara lämnar bina utan bekämpning, han tillsätter fler kvalster utifrån för att öka selektionstrycket, och inseminerar de som överlever denna behandling. Döttrarna paras naturligt i utbigårdar. Alla hans 700 bisamhällen är obehandlade, några under 15 år, andra under bara 10 års tid. Kefuss samarbetar med Maria Bolt i denna verksamhet. Den kinesiska regeringen skickade forskaren Li Jianke till Frankrike för att han skulle lära sig hanteringen. Konceptet upprepas nu i Kina, allt för att man skall kunna eliminera användningen av kemiska bekämpningsmedel i den kinesiska biodlingen! 15 år utan behandling!


Adrian Wenner, Kalifornien:

Wenner har hållit i ett par undersökningar i ett avlägset område i Kalifornien där i princip endast ”vilda” bin var närvarande. Under 80-talet drog varroakvalstret fram och de flesta bin försvann. Populationen återhämtade sig sedan och två småbiodlare har sedan under mer än 15 års tid bedrivit biodling utan användning av bekämpningsmedel, allt under Wenners överinseende. Wenners uppfattning är den att biodlarnas drottningar har parat sig med överlevande vildbidrönare. 15 år utan behandling!
 

Tom Seeley, Cornell University:

Under åren 2002 till 2005 arbetade Seeley med bina i Arnot Forest, ett naturskyddat område i staten New York. När han påbörjade sina undersökningar fann han att antalet (vild-)bisamhällen nära nog var detsamma som innan varroakvalstret kom dit 1978. Fast bina naturligtvis var infekterade med kvalster så ökade inte antalet kvalster under säsongen. Seeley placerade några av dessa bisamhällen i bikupor för att kontrollera om de hade egenskaper som skilde dem från andra bin. I detta försök visade vildbina sig inte kunna stå emot kvalstret. Seeley drog slutsatsen att binas naturliga omgivning (Arnot Forest) tillhandahöll faktorer som selekterade mot ett mindre virulent kvalster.  Glesheten i bibeståndet, med en svårighet för kvalster att ta sig från ett (döende) bisamhälle till ett annat, trodde han var en sådan faktor. Alla aggressiva kvalster dödade sin värd, och då även sig själva.
 

Dave Tarpy, Debbie Delaney, North Carolina State University:

Tarpy bekräftar att man inte kan förutsätta att alla vildbin har gener som står emot kvalster i alla lägen. Varje sammanhang har sina faktorer. Är det bina, är det kvalstren, är det omgivningen? Tarpy´s medhjälpare, Delaney, har som uppgift att undersöka den genetiska sammansättning på 700 bisamhällen från tiden före såväl som efter varroans ankomst. Det handlar om att jämföra generna hos vildbin med generna hos domesticerade bin (tambin?) i de sydöstra och västra delarna av USA. Intressant nog har hon funnit skillnader inte bara mellan vilda och domesticerade bin, utan även mellan vildbin från tiden före 1990 och vildbin från tiden efter 1990. Undersökningen pågår fortfarande. Delaney tycker sig se en tendens till att bin som egentligen inte hör hemma i ett område, har svårare för att anpassa sig till förutsättningarna som råder där.
 

Eric H. Erickson, Arizona:

Erickson drev ett toleransprojekt redan i mitten av 1990-talet. Han anser att det finns ett eller ett par toleranta bisamhällen i varje större bigård. Han anser även att det är förhållandevis enkelt att odla fram bin som tål varroan. Enligt hans uppfattning handlar det om att identifiera överlevare och säkerställa deras parning med andra överlevare. I övrigt är det endast fundamentala biodlingskunskaper som krävs, t.ex. som konsten att odla drottningar. 15 år utan behandling!
 

Kirk Webster, Vermont:

När bekämpningsmedlen inte längre var till någon hjälp beslutade yrkesbiodlaren Kirk Webster i Vermont att ”ta språnget”.  Han har inte behandlat sina 900 bisamhällen sedan år 2000. Han identifierade tämligen snabbt vilka bin som var något att satsa på, och på den vägen är det. Han önskar att fler biodlare ville göra som han gjort. ”Då kan vi byta material med varandra så att inavel inte blir ett problem”, säger Kirk. 9 år utan behandling!
 

Tess Arnold, Tennessee:

Tess Arnold beslutade sig för att ”låta Moder Natur göra sitt”. Han förlorade snabbt de flesta av sina 100 bisamhällen! Han gjorde avläggare på återstoden, fångade de svärmar han kom åt, och införlivade en del material som bedömdes som dugligt i sammanhanget. Numera har han 200 bisamhällen, hans vinterförluster understiger 20% och de sjunker fortfarande. Arnold använder nätbotten och ser alltid till att det finns massor av drönaryngel. Han vill dominera trakten med sina överlevardrönare. Arnold kollar drönarynglet under säsongen och de samhällen som har drönaryngel med endast få kvalster blir hans avelssamhällen kommande säsong. 14 år utan behandling!
 

Joe Waggle, Pittsburgh, Pennsylvania:

Jor Waggle är småbiodlare, och arbetar för ett företag som bland annat har som affärsidé att avlägsna bisvärmar från ställen där de inte hör hemma. ”Jag kan gå i god för vad vildbina går för”, säger Joe Waggle.  1995 hade jag endast ett (1) samtal om en bisvärm, förra året hade jag 35 samtal! Waggle arbetar mest med vildbin och avkomlingar till dessa.
 

Joe Latshaw, Ohio:

Latshaw, som är genetiker, leder projektet ”Ohio Queen Program” som omfattar hundratals bisamhällen och nio ”koordinatörer” som varje år väljer de två bästa ”överlevarna”. Latshaw inseminerar alla odlade drottningar med sperma uppsamlad från 100 till 150 drönare med tonvikt på de gener som kommer från de allra bästa. Återkoppling sker till koordinatörerna, som odlar hemma i sina områden, för att sedan återkomma med den nya säsongens topp-drottningar, vad gäller överlevnad. En del av strategin handlar om att förse kunder med drottningar som har en förbättrad förmåga att motstå kvalstret. Projektet är ganska nytt.
 

The Southwest Survivor Queenbee Project, New Mexico:

Under ledning av Zia Honeybee Company bildades ett konsortium av sex olika yrkesbiodlare i New Mexico med avsikt att utveckla bin av lokal stam som bättre skulle motstå såväl kvalster som omständigheter i övrigt. Man låter ”Moder Natur” sköta en del av urvalet, och har hela tiden dörren öppen för ytterligare tillskott av ”Survivor Queens” från obehandlade populationer.  Melanie Kirby och Mark Spitzig från Zia Honeybee Company vill gärna byta material med andra som arbetar med obehandlade bipopulationer, för att på så sätt utveckla den egna genpoolen av överlevare.
 

John Jacob, Old Sol Enterprises, Oregon:

Jacob är en av dem som samarbetar med projektet i New Mexico (se ovan).  År 2000 upptäckte han att varroakvalstren kröp omkring på de Apistanremsor som han hade hängt in i sina bisamhällen. Han insåg då att han var tvungen att satsa på toleransavel. Han prövade olika varianter som marknaden erbjöd, samtidigt som naturen krävde sin tribut i form av stora inledande förluster. Jacob håller nu 500 bisamhällen för pollinering, och 750 parningskupor. Under 2009 räknar han med att sälja 7000 drottningar, ganska mycket för en drottningodlare som håller till så pass långt norrut som Oregon. Även Jacob hoppas kunna byta material med andra biavlare som arbetar med överlevare.
 

Dan och Judy Harvey, Olympic Wilderness Apiaries, Staten Washington:

Harveys har ägnat sig åt biavel utan bekämpningsmedel sedan 1997. Förutom att de har prövat mycket av vad marknaden hade att bjuda, så har de också valt att, i likhet med Joe Waggle, utnyttja vildbin i sin biavel. Urvalet har även skett med ”Ericksons siltest”, utrensningstest och rena laboratorietest (avseende närvarande sjukdomar). Utbrott av Nosema cerana i kombination med mycket långvarigt kallt och regnigt väder (under ett helt år!) slog under 2008 dessvärre ut 90% av deras bisamhällen. Harveys kunde konstatera att vildbina i trakten inte hade påverkats av N. cerana-utbrottet. De av Harveys bin som kvarstod efter utrensningen bildar nu basen för en avel som ska utnyttja vildbinas eventuella goda gener vad avser N.cerana.
 

Finkelstein och Rausch, VP Bees, Maryland:

Makarna Finkelstein och Rausch har under 10 års tid bedrivit biavel utan bekämpningsmedel. Båda är biologer, och trodde på en avelslösning redan från början. Efter stora initiala förluster har situationen stabiliserats och man erbjuder nu toleranta bidrottningar. Man har erhållit SARE Farmer Grant (Sustainable Agriculture Research Education)från USAs jordbruksdepartement för sitt sätt att utveckla möjligheterna till selektion mot varroatolerans. Insemination är ett viktigt instrument i deras arbete.  Biavel är ”a number´s game”, säger Finkelstein, ju fler du har att välja av, desto lättare hittar du bin med de rätta egenskaperna.
 

Purvis Brothers Apiaries, Georgia:

Dan Purvis har varit med om samma resa som de flesta andra som tagit steget att utveckla bin toleranta mot varroakvalster. Han höll på att förlora allt! Redan från början misstrodde han de biodlare som förlitade sig på bin med alltför smal avelsbas. Detta beaktat blev det ändå en vådlig färd som tog åtta år med massiva förluster under tiden. Han håller nu 1000 bisamhällen och 1800 parningskupor. I sina produktionskupor använder han thymol, i övrigt används inga bekämpningsmedel. Dan Purvis har ”prövat vartenda avelsprogram”, som han säger. Ändå är det så enkelt så att det är löjligt. Du måste ha en stor genpool, och låta sjukdomarna/predatorerna härja fritt, och sedan räkna in överlevarna. Det är enkelt, men det kräver tid, pengar och arbete, avslutar Purvis.
 

Danny Weaver, BeeWeaver,Texas:

Weaver håller nu 5000 bisamhällen. 1992 beslutade han sig för att bedriva biavel med drottningar som överlevde varroan. Han blev avrådd av många, också av forskare, som inte trodde på idén. Han kom att förlora tusentals bisamhällen under årens lopp, de första åren var hemska, säger Weaver. Nu är han fast etablerad som leverantör av toleranta drottningar. Redan 1999 hade han uppnått en så hög grad av tolerans att han kunde överge bekämpningsmedlen för gott. Fortfarande möter han biodlare som inte tror på idén med toleranta bin. Men våra bin är levande bevis för att det är möjligt, avslutar Weaver.
 

Bee Culture, mars 2009
 

Larry Connor, välkänd föredragshållare och biexpert, tar i sin artikel i Bee Culture´s marsnummer sin utgångspunkt i alla de problem som skapas av användningen av bekämpningsmedel, både i och utanför kupan.  Förutom vax och honung så påverkas även bina själva. Mängden av bekämpningsmedel skapar dessutom ”kemiska synergismer”, fastän de enskilda medlen bedömts som ofarliga.

Det finns en gryende insikt bland biodlare, menar Connor, att det enda sättet att vinna det kemiska slaget mot varroan är att inte deltaga i det spelet. Allt fler biodlare vill utesluta bekämpningsmedel helt och hållet, för att istället utveckla motståndskraftiga bin. Det hygieniska beteendet är en av flera egenskaper som man måste använda sig av, men naturens eget selektionstryck behövs också för att bina skall anpassas fullt ut.
 

I januari 2009 beskrev Roger Hoopingarner, Professor Emeritus på Michigan State University, sina intryck från en resa i Syd-Afrika i en artikel som lades ut på internet. De afrikanska bina är mycket hygieniska, och biodlarna har numera nästan inga problem med vare sig yngelröta eller kalkyngel, skriver Hoopingarner. Inte heller varroakvalstret utgör längre något hot, och det beror på att alla biodlarna vägrade använda bekämpningsmedel mot bina. Det tog fyra år, sedan var man tillbaka till normal bihantering igen, som om ingenting hade hänt!  

Connor talar en del om hur det hygieniska beteendet medverkar i binas motstånd mot varroan, men påpekar också att det finns begränsningar. Speciellt vid fall där bisamhällena är utsatta för reinvasion så räcker inte det hygieniska beteendet till för att hålla kvalstren stången. En dominoeffekt uppstår då lätt när det ena kollapsande samhället efter det andra sprider sina kvalster. När hygieniska bisamhällen slipper reinvasionen, och alla samhällen i bigården är av denna sort, går det betydligt bättre.
 

I situationer när kvalstren får fullt genomslag (ej bekämpning, ej fungerande bekämpning) gynnas även den naturliga selektionen. Detta var vad som hände i Syd-Afrika. Om däremot en del bisamhällen (eller alla föralldel) bekämpas, så försenar detta allvarligt den naturliga selektionen, skriver Connor, (luften blir full med dödsdrönare, översättarens anmärkning).    

Connor besökte i november 2008 John Kefuss i Toulouse i Frankrike. Kefuss har avlat utan kemikalier under många år nu, och kan sälja sina avelsdrottningar för 650 dollar styck! (4500 – 5000 kr) Kefuss tillämpar inte tekniken med Hygieniskt Beteende, utan vill att naturen ska selektera för alla de motståndsfaktorer som möjligen kan finnas.
 

Hoopingarner (refereras av Connor) slutar sin artikel (se ovan)med att konstatera att det verkar finnas biodlare som har bin som överlever varroan utan användning av bekämpningsmedel. Han misstänker, som han säger, att dessa biodlare håller till på isolerade platser, eller att man i åratal har pumpat ut motståndsgener i sina respektive hemtrakter (livsdrönare, översättarens anmärkning). Till sist är det kanske den metoden som skall till för hela USA ska få toleranta bin, skriver Hoopingarner. Vi har tur som har tillgång till bin som redan har motståndskraft mot kvalstret som VSH-bina (Harbo) och Minnesota Hygienic (Spivak), fortsätter Hoopingarner. Tyvärr så kommer processen med att fylla luften med motståndskraftiga gener (drönare) att kompliceras av att de icke-toleranta populationerna av bin hålls vid liv även framöver. Det kan innebära att processen för att uppnå nationell tolerans kan fördröjas ända upp till 25 år. Det är mycket ledsamt när det hade kunnat gå så snabbt som fyra eller fem år, precis som i Syd-Afrika, avslutar Hoopingarner.


Reflektioner
 

Inledningsvis så läste vi att Fries, Imdorf och Rosenkrantz (”Gotlandsförsöket”) menade att biodlingens problem med kvalstren berodde på att man hade avlägsnat selektionstrycket, men att det ändå behövdes ytterligare experiment för att bekräfta den slutsatsen. Gotlandsförsöket inleddes 1999 och avslutades 2005. Som vi har sett så har många toleransaktiviteter pågått sedan lång tid tillbaka, och tendenserna har varit entydiga.

 

Fries och hans kollegor kände förmodligen till de flesta av ovanstående erfarenheter. För övrigt finns många fler försök och processer att beskriva (Spivak, Harbo, Mangum m.fl.). Slutsatsen som dras med anledning av Gotlandsförsöket är inte bara rimlig, den är bekräftad så långt det låter sig göras.

 

Till yttermera visso är resultaten så helt i samklang med allmänna genetiska principer att utgången av Gotlandsförsöket hade kunnat presenteras på förhand.

 

Vad som krävs nu är att någon agerar kraftfullt och gör det som måste göras!

 

Ulricehamn, april 2009

Per Ideström    per.idestrom@naturligbiodling.se     Tillbaka till startsidan.