Åtgärder för att säkra fortlevnaden av det nordiska biet

Bakgrund

Den enda sammanslutning som tagit som sin uppgift att bevara, utveckla och sprida den i Sverige inhemska rasen av Apis mellifera, det nordiska biet, är Föreningen NordBi. Medlemmarna i Föreningen NordBi är vanligtvis också medlemmar i någon av de två rikstäckande biodlarorganisationerna, Biodlingsföretagarna och Sveriges Biodlares Riksförbund. NordBi fungerar dock i allt väsentligt självständigt gentemot dessa, och planerar, finansierar (genom anslag) och genomför verksamheten enligt riktlinjer som står i samklang med erfarenhet och beprövad vetenskap. Vi vill poängtera att vårt mål är att avla och utveckla renrasiga bin av nordisk typ. Verkligheten är dock inte okomplicerad, se nedan.

I de övriga nordiska länderna balanserar nordbiaveln på en mycket tunn knivsegg. Sett i ett framtidsperspektiv är det bara nordbiaveln i Sverige som kan antas ha en tillräcklig bärkraft och bredd för att utvecklingen i längden skall vara hållbar. Verksamheten i Sverige framstår därför som speciellt viktig också ur ett nordiskt perspektiv. Utan Föreningen NordBis insatser skulle det nordiska biets situation vara betydligt mörkare.

Inventering av material

Föreningen ska inventera, lokalisera och ta vara på de rester av nordiska bin som finns inom landets gränser. Denna del av verksamheten var viktigast i den tidiga delen av föreningens historia. Fortfarande kan enstaka fickor av rastypiska nordiska bin rapporteras, men i allt väsentligt måste vi räkna med att relativt lite nytt material i fortsättningen dyker upp.

Att ta ansvar för det levande material som har påträffats, och som fortfarande i någon utsträckning kan påträffas, är en hantering som är allt annat än enkel. Varje verksamhet måste drivas utifrån de resurser som är tillgängliga, och resurserna måste disponeras med varsamhet för att de skall få optimal effekt. Föreningen NordBis verksamhet är inget undantag från denna regel.

Rastypiska egenskaper

Genom bedömning och morfologiska analyser skall föreningen urskilja det material som kan användas i avelsarbetet. Denna del av verksamheten är ständigt aktuell, och en omistlig del i vägen till framgång. Man bör känna till att det nordiska biet ständigt hotas av hybridisering av främmande biraser, som fortlöpande importeras och sprids till alla delar av vårt land, utan hänsyn till de skyddsbehov som kan finnas för de i landet ursprungliga bistammarna. Det ska också noteras att denna tendens är tydligt överallt i världen. Den tilltagande hybridiseringen är tyvärr ett globalt fenomen. Alla världens ursprungliga biraser löper risker av denna typ.

Rastypiska egenskaper kan iakttas exteriörmässigt, och det har tidigare varit det viktigaste sättet att utskilja nordiska bin från övriga raser. I tillägg till detta har föreningen sedan en tid tillbaka även haft möjlighet att, framför allt genom vingmätningar, (cubitalindex och discoidalvinkel som handlar om mätning av vingarnas ådermönster), identifiera rastypiska individer och tillvarata rastypiska djur för fortsatt avel. Denna möjlighet är av essentiell betydelse, men är dessvärre en omständlig process. Inte desto mindre har föreningen med hjälp av dylika mätningar kunnat identifiera och säkra material av avgörande betydelse för verksamhetens framtid. Man bör ha klart för sig att rasrenheten rör sig på en glidande skala. På grund av det relativt lilla antal bisamhällen av nordisk typ som finns kvar, tvingas man ibland att använda sig av djur en bit ner på denna skala. Rent tekniskt måste detta ses som ett avsteg från den eftersträvade rasrenheten. Detta avsteg kan, tillfälligtvis, emellertid vara berättigat för den genetiska variationens skull, då denna är mycket betydelsefull.

Den genetiska bredden

I en verksamhet som har till syfte att bevara en hotad population är den genetiska bredden ett ständigt problem. Föreningen NordBis verksamhet är inget undantag härvidlag. Man bör känna till att modern biavel måste bedrivas på flera olika sätt som ibland kan tyckas stå i motsättning till varandra. Man måste satsa på de bästa djuren, men samtidigt måste bredden vara med. I verkligheten kan ingen av dessa delar undvaras.

För att avelsframgångar överhuvudtaget skall vara möjliga krävs nämligen att den genetiska bredden inte är för begränsad. Ett urval sker inom populationen, och med uteslutande av djur med sämre egenskaper som därför inte kommer i tillfälle att sprida sina gener vidare till nästa generation. De kvarvarande utvalda djuren är den bas varifrån den fortsatta aveln utgår. I små populationer kan detta skede bli kritiskt. Är den kvarvarande gruppen av djur tillräckligt stor? Den frågan går inte säkert att besvara. Det är på denna punkt som Föreningens NordBis verksamhet måste koncentreras de närmaste åren, och det är också här som ett ökat stöd från myndigheternas sida behövs.

Det sätt på vilket bevarandearbete vanligen bedrivs, så gott som uteslutande på parningsstationer med systerdrottningar som drönarmödrar, är förenat med stora risker för genetiskt utarmning. I naturen parar sig drottningen med ett mycket stort antal drönare av olika ursprung. Några forskare anger medeltalet till ca 12 drönare, men säger samtidigt att fall där drottningen parar sig med upp till 35-40 drönare kan förekomma. De flesta av dessa drönare är obesläktade med såväl varandra som med drottningen. Detta komplicerade och ändamålsenliga system har inte tillkommit av en slump, utan är resultatet av många miljoner år av utveckling. Vad som skett under de senaste 100 åren är en kraftig avvikelse från denna naturliga ordning. Inavel har blivit norm, och även om man i någon liten mån har försökt att motverka denna utveckling, så har man inte lyckats. Förslag på lösning till detta dilemma presenteras nedan.

Fler bisamhällen – Fler parningsplatser

Aveln med Nordiska Bin i Sverige bedrivs av ett relativt litet antal personer som också är ägare till de bisamhällen som ingår i verksamheten. Dessa personer har engagerat sig på ideell basis och arbetar för sin försörjning med helt andra saker. Insatser som kräver ekonomiska resurser blir därför svåra att genomföra utan samhällets stöd. Detsamma kan sägas om resurser i form av tid. Inte desto mindre kräver situationen att både antalet bisamhällen kraftigt utökas, med allt vad det innebär i form av tid och kostnader, och att antalet parningsplatser blir fler. Annars går den genetiska utarmningen inte att hejda.

Svensk biodling står nämligen inför en av sina största utmaningar någonsin. Parasiten Varroa destructor, ett kvalster som, under de omständigheter som vanligen förekommer, i de allra flesta fall dödar sitt värdsamhälle, bekämpas nu med mycket begränsad framgång. Inom genetiken kallas en situation som denna för ”flaskhals”. Alla andra i Sverige förekommande biraser har möjlighet att tillföra nya gener utifrån, från andra länder. Denna möjlighet står, av naturliga skäl, inte Föreningen NordBi till buds! Situationen hade varit tillräckligt allvarlig kvalstret förutan, men med hotet från Varroa destructor blir den tid inom vilken åtgärder måste ske, mycket begränsad. 

Andra åtgärder för att hindra genetisk utarmning är fler säkra renparningsområden och genpooler. Vi förfogar över ett område i norra Jämtland, två i Västerbotten och ett i norra Värmland. Genpooler har vi först i år börjat etablera där Hindersön utanför Luleå och Holmön utanför Umeå har fått sina första samhällen. Både renparningsområden och genpooler avser vi utöka de närmaste åren. Att våra medlemmar ställer upp med sin tid har hittills varit något grundläggande för hela verksamheten. Vid mycket hårda belastningar måste dock föreningen kunna erbjuda någon ersättning. När det gäller nedlagda kostnader är kostnadstäckning helt nödvändigt.

Sammanfattning

Det nordiska biets framtid beror till stor del på hur Föreningen NordBi kan fortsätta sin verksamhet. Vetenskapliga rön, gamla och nya, visar tydligt att genetisk variation är nyckeln till långsiktig överlevnad och utveckling. Detta blir särskilt påtagligt när populationerna hotas av sjukdomar och predatorer för vilka de inte tidigare varit utsatta. Lösningen är fler nordbisamhällen och fler parningsplatser/parningsstationer så att de raskaraktäristiska kännetecknen kan prioriteras utan att den genetiska variationen snävas in. På en del av de tillkommande parningsstationerna måste drönarmödrar av olika ursprung tillåtas, för att på så sätt efterlikna den situation som råder i naturliga populationer. En av de tydligaste och mest betydelsefulla funktionerna i naturligt förekommande populationer är nämligen drottningens flerfaldiga parning med ett stort antal obesläktade drönare. Denna ordning garanterar en genetisk spännvidd som har skyddat honungsbiet mot sjukdomar, predatorer och klimatologiska utmaningar under många miljoner år av utveckling.

Om Föreningen NordBi skall kunna genomföra räddningsarbetet på önskvärt vis krävs att inte helt obetydliga resurser ställs till föreningens förfogande. Användningen av dessa medel ska naturligtvis ske med fullt redovisningsansvar inför bidragsgivarna.

Per Ideström

Ordförande i Föreningen NordBi

Pudersockermetoden - nya steg framåt!
Randy Olivers 15-sekundersmetod.
Pudersocker då - och nu

Apis mellifera – nu och för evigt?

Hållbar biodling - 2008.
Biodling är roligt och lönsam - 2007.
Naturligare vax - 2006.
Ekologisk biodling, Ekologiska bin.  
 Kemifria alternativ mot varroa. 
Detta är ANEKDOTEN om bisamhället som inte vill dö. 
En inte vidare duktig biodlares stapplande steg.
En inte speciellt duktig biodlares fundering. 
Vad biodlingen ställt till för oss . . .  
Upprop: Rädda Läsös mörka bin.  Läs EU-utslaget här.
Josef Starks Minnesfond.
Bildsidor med mörka nordiska bin.    JamtBi     SICAMM   ElgonBi. SBR
Övriga innevånare i bisamhället.
Bildsida NordBi-reservatet Jämtland.  NordBi  
Bilder med bi-blommor och andra blommor i Bigård BoGi.
 

       Webbmaster: Bosse Malmgren mail:    www.bibilder.se