FRAMTIDEN ÄR TOLERANSAVEL!

Mötet i Hässleholm - en milstolpe inom Svensk biodling.

Svensk Biavel AB arrangerade ett avelssymposium 19 mars 2011 i Hässleholm. Föreläsare var Professor Ingemar Fries, SLU, och Professor Peter Rosenkrantz, Hohemheim i Tyskland, men huvudtalare måste dr John Kefuss, amerikan boendes i Frankrike,  sägas vara. Kefuss är en världsberömd auktoritet vad avser avel av tolerans hos bin mot kvalstret Varroa destructor. Varroakvalstret har, som vi alla vet, plågat världens biodlare under lång tid och orsakat enorma förluster i tid, pengar och utebliven pollinering. Mötet blev verkligen minnesvärt.

Bakgrund

Flera av oss biodlare har under många år, med stigande fasa och förtvivlan, betraktat den utveckling som både svensk och internationell biodling genomgår. Extrem inavel och slentrianmässig användning av olika preparat har under lång tid varit legio. I en stabil miljö kan en sådan ordning kanske fungera, men så ser inte verkligheten ut. Ständig förändring är det normala. Naturligtvis ställs situationen på sin spets när varroakvalstret är en faktor i sammanhanget.

Visst har de kemiska preparatens skiftande potentiella giftighet betydelse, och

där är vi i Sverige kanske inte så grova syndare. Visst görs många

lovvärda insatser inom biaveln, men det allvarliga är att biodlarna och deras rådgivare så konsekvent och mangrant vägrar att beakta såväl naturens som

bisamhällets komplexitet. Avelsprogrammens inriktning på kortsiktiga produktionsmål, snarare än uthållig utveckling, leder inte framåt. Den genetiska variationen i det levande materialet befinner sig i ständig utförsbacke, trots påståenden om motsatsen. Och just i en sådan felaktigt förenklad värld blir det då också möjligt att försvara såväl preparatanvändningens som avelsprogrammens statiska och endimensionella utgångspunkter. Tyvärr har varken Statens LantbruksUniversitet eller Bitillsynen (sjukdomsförebyggande åtgärder som Länsstyrelserna är ansvariga för) varit något att hålla i handen under denna svåra tid, utan dessa institutioner har snarast profiterat på biodlarnas okunskap och bristen på initiativ från ansvariga myndigheter.

Förvånansvärt sällan stöter man på biodlare/biavlare som betraktar den genetiska erosionen som ett problem av betydelse. Man betraktar tvärtom detta specifika levande material (Apis mellifera) som en oändlig resurs, en tillgång som man dessutom kan behandla som vilken teknisk produkt som helst utan att det får några konsekvenser! Att man är helt blind för den naturliga, dynamiska ordningens förträfflighet styrks av det faktum att varje bitillsynsman tycks vara fullt övertygad om att det bästa man kan göra för svensk biodling är att nogsamt avdöda samtliga vildbisamhällen, allt utifrån presumtionen att de ändå bara sitter och sprider såväl yngelröta som varroakvalster. Denna presumtion har faktiskt

ifrågasatts utifrån rent vetenskapliga utgångspunkter av Prof. Ingemar Fries.

Biodlarorganisationerna har dessutom under många år odlat föreställningen att vi genom artificiell selektion och korrekt användning av bekämpningsmedel, kan bli herrar över naturen. Djupare insikter i hur naturen fungerar har överhuvudtaget inte värderats. Visioner och kunskap har saknats i allt väsentligt. De stora förlorarna har naturligtvis varit de svenska biodlarna, och förstås bina själva.

Nu börjar en ny tid

Nu behövs därför en kursändring. Konferensen i Hässleholm kan bli startskottet för en ny epok i svensk biodling. Såväl Prof. Ingemar Fries som Prof. Peter Rosenkrantz måste sägas representera den period i svensk biodling som nu har nått vägs ände. En tid då motståndskraft/tolerans hos bina mot varroakvalstret har betraktats som en ouppnåelig utopi, en tid då kraftfull kemisk bekämpning har lanserats som det enda sättet att angripa problemet med kvalstret Varroa destructor. En tid då konkurrerande uppfattningar systematiskt har motarbetats med alla till buds stående medel.

John Kefuss har i sin kamp mot varroan anlagt ett annorlunda perspektiv. Efter många års användning av bekämpningsmedel insåg han att nackdelarna var alltför stora, och att utvecklingen av en motståndskraft hos bina själva var en uppenbar möjlighet. Kefuss talade under mötet i Hässleholm, bland mycket annat, om hur mycket det egentligen kostar att basera sin biodling på bekämpning av kvalstret. Det gäller både tid och pengar. Till detta kommer även aspekter som att bekämpningsmedel innebär risker för såväl bina som biodlarna själva. Kefuss menade att alla biodlare, också av moraliska skäl, borde övergå till att främja uppkomsten av tolerans hos bina de odlar. Och, inte minst viktigt, han talade om hur man ska göra. Behöver jag säga att publiken var mycket entusiastisk?

Så gjorde Kefuss

Efter att ha gått igenom en del begrepp som underlättar förståelsen för hur binas förhållande till Varroa destructor fungerar övergick Kefuss till att beskriva sitt ursprungliga ”Bond”-test. (James Bond; ”Leva och låta dö”)

Receptivitet innebär att bina tolererar kvalstrets närvaro och dess normala livscykel. Resistenta bin är inte receptiva för kvalstret. I ett resistent bisamhälle finns inga kvalster. Sensibilitet innebär att bina uppvisar symptom på kvalstrets närvaro. Toleranta bin är parasiterade, men uppvisar inga eller endast små skador. Ett tolerant bisamhälle är alltså receptivt, men har låg sensibilitet. Vilken ljuvlig kunskap, eller hur?

När Kefuss i slutet av 90-talet bestämde sig för att upphöra med alla bekämpningsåtgärder, ett beslut som tog honom tre år att fatta, beräknade han att det skulle vara värt insatsen om han bara uppnådde en överlevnadsgrad på 10%! Han var alltså beredd att förlora 90% av sina bin och vara nöjd med det. Så blev det inte. Av hans ca 600 bisamhällen tog varroan knappt 70%, medan drygt 30% överlevde. Denna process tog mycket få resurser i anspråk. Kefuss och hans medhjälpare gjorde nämligen ingenting. Även mätningen av det slutliga resultatet var synnerligen enkel. Man räknade in de samhällen som överlevt, kort och gott. Man kan beskriva det som att Kefuss valde att investera i tolerans, att investeringen gav större utdelning än förväntat, och att tillvägagångssättet var synnerligen enkelt.

Den aktuella situationen i Kefuss bigårdar är den att hans förluster av bisamhällen under vintern är likvärdiga eller lägre jämfört med de biodlare i trakten som utför bekämpningsåtgärder mot varroan. Bina uppvisar vidare Hygieniskt Beteende, och utvecklingen går mot resistens, det vill säga att kvalstren blir färre och färre. Numera upplever Kefuss det som ett problem att det saknas kvalster, då infektionstrycket kan riskera att bli för lågt. Selektionstrycket blir då också lågt, och en situation av balans kan inträda.

Kefuss menar att inte ens ur strikt ekonomisk synpunkt så är bekämpningsåtgärder försvarbara, kvalstertrycket är alltför lågt. Han påstod också, kanske lite skämtsamt, att många biodlare verkar ha gott om både pengar och tid. Annars skulle de väl inte hålla på att bekämpa mot kvalstret så som de gör? Det finns, som sagt, även moraliska synpunkter vad bekämpning beträffar, menar Kefuss.

Soft Bond Test – enkelt, billigt riskfritt!

Det finns saker med Bond-testet som kan avhålla biodlare från att använda sig av det. Det största problemet är att biodlarna är rädda att de skall förlora alla sina bisamhällen.

Därför var man tvungen, insåg Kefuss tidigt, att formulera ett ”Soft Bond-test”, som var både enkelt, billigt och riskfritt. Först då skulle biodlarna våga sig på språnget, menade han.

Kefuss gav exempel på tillvägagångssätt där antalet bisamhällen kunde variera, men där principerna var det viktiga. Ur t.ex. 500 bisamhällen skulle man välja ut de 100 mest produktiva. Ur dessa 100 skulle man välja ut de 40 som var mest hygieniska. Ur de 40 skulle de 20 utväljas som över tid hade det lägsta antalet kvalster. Dessa 20 avelsdrottningar, 4% av de ursprungliga 500, skulle sedan bilda basen för ett avelsprogram avsett att producera toleransdrottningar för utplacering i verksamhetens övriga samhällen. Det är nu som behandlingen upphör inför det slutliga testet.

Konceptet innebär alltså att knappast något enda bisamhälle behöver offras. För att uppnå tolerans behöver alltså den typen av kostnader inte förekomma. Mätningar av skörd, hygieniskt beteende och antal kvalster måste dock ske. Det kan kräva en del resurser, utöver tillgång till ett tillräckligt stort antal bisamhällen att utgå ifrån. Och det är här som vi, och andra avelsföreningar, kan börja sammanställa vad vår investering i tolerans mot Varroa destructor kommer att kosta i slutändan.

En investering som ger riklig avkastning

För det är ju precis det som det handlar om; en investering. Man satsar något, och man får något tillbaka som förhoppningsvis är värt uppoffringen. Man satsar tid och arbete under, låt säga, tre säsonger i en första vända. Beroende på hur många samhällen som ingår i processen kan det handla om betydande resurser för den enskilde, men för kollektivet handlar det om små insatser.

I gengäld kan man sedan återgå till den situation som rådde innan kvalstret kom till vår del av världen. Större vinterförluster och sammanbrott under löpande säsong blir ett minne blott. Ja, bina blir faktiskt friskare än förut, då ju ett utvecklat Hygieniskt Beteende håller tillbaka såväl yngelröta som kalkyngel. Skördarna återgår till det normala liksom intäkterna. Och inte minst; ingen tid och inga pengar behöver läggas på olika typer av bekämpningsmedel.

Kan man gissa att det dessutom blir enklare att rekrytera nya biodlare när våra bistammar blivit toleranta? Processen är dessutom generell till sin karaktär, till skillnad från många andra tidigare försök. Man förbättrar inte bara toleransen mot varroa, utan binas hälsa generellt. Detta är viktigt att påpeka! Visst ger denna måttliga investering en riklig avkastning, eller hur?

Att tänka på

Metoden leder, liksom nästan alla ingripanden från biodlarnas sida, till en grad av minskad genetisk variation. Det är därför av stor betydelse att utgångsmaterialet är så diversifierat som möjligt. Samtidigt bör ett utbyte av material ske med andra grupper av biavlare (som använder samma typ av koncept) så att den genetiska bredden kan bibehållas. När det toleranta materialet förmeras måste noga tillses att inga okvalificerade gener blir en del av den processen som då kan äventyras. Parningen måste alltså ske isolerat, eller i vart fall med mycket kraftig drönardominans. Detta är mycket viktigt.

Ett mycket tänkvärt inlägg gjordes också av Professor Peter Rosenkrantz med avseende på mätningar av antalet varroakvalster i ett bisamhälle. Rosenkrantz har under ett antal år studerat populationsdynamiken hos bisamhällen i ett avskilt område i Tyskland. Han kunde konstatera att reinvasionen var betydande även i bisamhällen som stod mycket långt ifrån andra bisamhällen. Det spelade nästan ingen roll om andra bisamhällen stod 200 meter längre bort, eller om de stod 2 kilometer längre bort. Detta förhållande måste beaktas när vi gör våra beräkningar av antalet kvalster i The Soft Bond Test.

Rosenkrantz´ påpekande sätter faktiskt också fokus på något helt annat. Mycket av den biforskning som bygger på jämförelser mellan testsamhällen och kontrollsamhällen har skett när dessa båda grupper av bisamhällen varit uppställda i relativ närhet av varandra. Det kan bara betyda en sak. Testsamhällenas kvalsterinfektion kommer att påverkas i betydande omfattning av den reinvasion som utgår från kontrollsamhällena. Mätningarna, och således även resultatet av undersökningen, kan då vara värdelösa. Inga korrekta slutsatser kan dras av en sådan undersökning. Alla ärliga människor inser naturligtvis det allvarliga i detta. Massor av tid och pengar har slängts bort till ingen nytta!

Till slut

Jag tror att vi alla är ense. Vi kan nu bara gå i en riktning, och det är framåt. Berörda myndigheter kan inte längre förhålla sig passiva. Medel måste ställas till förfogande för att processen ska börja löpa. Svensk Biavel måste få ett specifikt uppdrag av Jordbruksverket att prioritera en toleransprocess av ”Soft Bond Test”-typ. Låt oss ge Jordbruksverket en tydlig signal om detta. Varroatoleranta bistammar är den i särklass enskilt största faktorn i framtidens biodling, i Sverige och i världen. Ingen kan påstå något annat!

Många vänliga hälsningar från

Per Ideström  

Ulricehamn

Pudersockermetoden - nya steg framåt!
Randy Olivers 15-sekundersmetod.
Pudersocker då - och nu

Åtgärder för att säkra fortlevnaden av det nordiska biet

Hållbar biodling - 2008.
Biodling är roligt och lönsam - 2007.
Naturligare vax - 2006.
Ekologisk biodling, Ekologiska bin.  
 Kemifria alternativ mot varroa. 
Detta är ANEKDOTEN om bisamhället som inte vill dö. 
En inte vidare duktig biodlares stapplande steg.
En inte speciellt duktig biodlares fundering. 
Vad biodlingen ställt till för oss . . .  
Upprop: Rädda Läsös mörka bin.  Läs EU-utslaget här.
Josef Starks Minnesfond.
Bildsidor med mörka nordiska bin.    JamtBi     SICAMM   ElgonBi. SBR
Övriga innevånare i bisamhället.
Bildsida NordBi-reservatet Jämtland.  NordBi  
Bilder med bi-blommor och andra blommor i Bigård BoGi.
 

       Webbmaster: Bosse Malmgren mail:    www.bibilder.se